Editor’s Note: This is the fourth post in the series on Disabling Technologies
Upplevelse, funktionsnedsättningar & design:
Vad är en upplevelse och hur kan detta förmedlas och framföras? ‘Upplevelsen’ (ofta användarens upplevelse som motsats till en designers), är ett av grundbegreppen inom deltagande teknikdesign. Att prata om hur teknik har designats med användarens upplevelser i åtanke förs ofta fram som bevis på att teknikens roll, avsedda användning och utformning är väl genomtänkta och sannolikt kommer att lyckas när den implementeras i “verkligheten”.
En bild på en av affischer på Osynlig utställning som visa de olika sorts synnedsättningar som vanligt förekommer: diplopi, glaukom (grön starr); retinis pigmentosa; hemianoposi; myopi (närsynthet); astigmatism; makuladegeneration (vänster till höger). Bild: c. R.Cupitt 2017.
Trots att ordet är på gränsen till att undvikas av antropologer (cf Bruner 1986; Turner, 1986; Hastrup 1995 osv), kan vi sägas uppleva ett liv annat än det som vi själva är vana vid när vi gör fältarbete. Det kan börja med antropologens första möte med en annan kultur och människor, och fortsätter med skrivarbetet och antropologens försök att i text förmedla komplicerade kulturella aspekter på de platser och människor vi forskar med. Det spelar ingen roll om antropologen är en utomstående eller en del av gruppen som den skriver om. Att föra fram en upplevelse i text är centralt till den antropologiska uppgiften om att skapa en plats i världen för olikheter.
Detta fokus på “upplevelsen” kan även återfinnas i utställningar och på muséer. Både utställningen, Osynlig utställningen och den liknande Dialogue in the Dark, är utställningar som byggts runt [skapandet?] av en upplevelse – att vara blind. Genom att uppleva hur det är att vara blind ger utställningarna besökaren chansen att bemöta en annan värld och se världen från ett nytt perspektiv. På dess hemsida frågas DitD besökaren, “How exciting would it be to experience our daily life from a totally different perspective? (Hur spännande skulle det vara att uppleva vår vardag från ett helt annorlunda perspektiv?) Dessa tankar om ett möte (ett första möte för de flesta) och dettas kraftfulla effekt, påminner mig om antropologernas första dag “i fältet” samt vår användning av en intrycksfull vinjett som början på en monografi eller etnografisk berättelse. Jag hade faktiskt ett eget första möte när jag besökte Osynlig utställning i mitten av juli, 2017, och har min egen vinjett att dela med mig: upplevelsen av Osynlig utställning och hur det var att låtsas vara blind i en timme.
“Upplevelsen” började med att jag satt och väntade i lokalens kafé, spelade spel på min mobil och tittade runt. Det var några andra gäster som redan har börjat sin guidade tur och de sitter framför en punktskriftsskrivmaskin med sin guide. Gruppen försöker skriva sina namn i punktskrift. De pratar högt och skrattar. När namnen i punktskrift är färdigskrivna reser sig besökarna och går mot entrén till utställningen och de mörka rummen. Det är inte förrän gruppen försvinner in i mörkret som jag lade märke till musiken som spelades i högtalarna. Musiken var bakgrundsmusik och lätt att ignorera. Det var också bara nu jag hörde ett “tock-tock” ljud från mekanismen som leder blinda till entrédörren. Ljudet var högt, konstant, och tröttsamt. Snart därefter kommer utställningschefen Lilla upp till oss och säger att nu är det är min grupps tur. Vi är fyra personer och en guide, Sandra, som sitter och väntar på oss bredvid punktskriftsmaskinen. Vår upplevelse av att vara blind har börjat…
En av punktskriftsmaskinen på Osynlig utställningen, Stockholm, 2017. Bild: c. R.Cupitt 2017.
Eller hade den? Det som jag upplevde var något mer personligt och egocentrerat. Att detta kan bero på mig som person är självklart, men det som jag tog hem från besöket var att jag som person är ganska tävlingsinriktad när jag bemöts av en utmaning, snarare än hur det är att vara blind eller ha synnedsättningar. Under hela guidade turen tävlade jag med mig själv om att klara av att inte kunna se. Jag hade ögonen stängda mestadels av tiden för att bättre kunna fokusera på mina andra sinnen, till exempel känsel, hörsel, och luktsinnet. I ett rum, som motsvarade ett konstmuseum fick vi röra några skulpturer och försöka identifiera dessa utan att se på dem. Här slog mina tävlingsinstinkter till och jag fick en bekräftelse på att jag kunde, med bara känsel och mina minnen från bilder jag hade sett, identifiera Nefertiti, skrattande Buddha, en dalahäst, Atlas med hela jordens bördor på sina axlar, med flera. Men även här var det inte så att jag upplevde att vara blind. Jag hade lätt att identifiera dessa skulpturer på grund av att jag hade sett bilder på dem innan. Det var svårt för mig att uppleva hur det hade varit om jag var blind och aldrig hade sett dessa skulpturer förut. Jag ställde frågan till Sandra, “Jag förstår att jag kan identifiera dessa ganska lätt för att jag har sett bilder på alla tidigare och har ett minne av hur de ser ut som jag kan jämföra med det som jag känner. Men hur kan du veta vilka dessa skulpturer föreställer om du har aldrig sett dem?” Sandra svarade snabbt och skarpt, “Hur vet du att jag aldrig har sett dem?”
Det var ett bra svar… hur visste jag det? Hade jag ens frågat om Sandras synskada? Eller hade jag bara antagit att hon var blind och hade aldrig kunnat se? Ja, jag hade gjort ett dumt antagande och som Sandra förklarade för mig sedan i en intervju, det finns andra sätt “att se”. Sandra har sett dålig sedan barndomen på grund av glaukom. Kanske inte just dessa skulpturer men som Sandra berättade har hon läst om dessa konstverk och kan använda beskrivningar och den mentala bilden på föremålet som framkallas av beskrivningar i texten tillsammans med det som hon känner. Att känna formen och materialet på en skulptur i kombination med en skriftlig beskrivning räcker för att forma en mental bild och kunna identifiera dem, säger Sandra. Hon tillägger att det här är också något som styrs av personens karaktär och vanor. Vissa med synskador litar mer på luktsinnet eller hörsel än känsel. Det varierar helt enkelt. Och denna variation på hur blinda eller människor med synskador navigerar världen gäller även min upplevelse av Osynlig utställning – upplevelsen som jag hade är personlig. Den har styrts av mina personliga förutsättningar, min personlighet, och hur jag har lärt mig bemöta utmaningar under mitt liv.
Det som jag föreslår här är att det inte är möjligt att få fram en upplevelse som gäller för alla och som kan användas som bevis, stöd, och information vilka används i designbeslut om teknik använt av människor med funktionsnedsättningar. Jag ifrågasätter begreppet “experience” och det som det kan och inte kan förmedla, vad det är, och vilka antagande som underlägger det när ordet används i samband med teknikutveckling och funktionshinder. Vad vinner vi på att använda “upplevelsen”? Vad förlorar vi och vad bortser vi ifrån? Det är inte bara i designrelaterade sammanhang som “upplevelsen” är problematisk, utan även i frågan om utställningar på muséer som fokuserar på att erbjuda besökare en upplevelse av hur det är att vara blind eller att ha synnedsättningar. Vad händer och hur påverkas värdet av att uppleva när besökaren lär sig mer om sig själva eller ännu värre, förlorar medkänslan istället för att öka förståelsen för vad det betyder att leva med synnedsättningar eller att vara blind? Det kan vara svårt med en utställning som Osynlig utställning att skapa en balans mellan att få fram besökarens medkänslor och förståelse på ena sidan, och risken att de istället förlorar empati bara därför att “upplevelsen” var inte tillräckligt krävande.
“Låt dina sinnen leda dig genom en interaktiv resa…”, Osynlig utställning, Stockholm 2017.
Medan DitD lovar att leverera “immersive experiences” [direkt översatt: uppslukande upplevelser] så har Osynlig utställning enligt utställningschefen Lilla Felfoldi som mål att visa för besökaren att blinda och människor med synnedsättningar är människor liksom vi alla fast att de bara gör saker på ett annat sätt. Ett syfte med utställningen är att föreställa en vanlig vardag för blinda eller människor med synnedsättningar och att ge besökaren tillfälle att ställa frågor och få svar på dem från deras guider. Även DitD har detta som ett mål och lägger till att deras upplevelse har som syfte att hjälpa oss att övervinna falska medkänslor, fördomar och stereotyper. I “mörkret” ersätts okunskap och brist på förståelse med empati [The experience helps us to overcome false sympathy, prejudices and stereotypes. In “Darkness” interest replaces ignorance, and lack of understanding changes into empathy.] Det finns likheter men definitivt skillnader mellan de två utställningarna. Det är inte svårt att föreställa sig att vissa besökare kommer lämna utställningen tänkandes, “om jag klarar av det här i en timme utan någon förberedelse eller utbildning, så kan ju alla”. Fast det är inte den största utmaningen enligt guiden Sandra. Det svåraste är att motverka tendensen att besökaren glömmer bort att alla är olika, till och med bland blinda och de som har synskador. Alla har sina egna personliga egenskaper som påverkar hur de lever sin vardag och blinda kan inte allihopa stoppas i samma fack.
Jag är långt ifrån den första att visa hur “upplevelsen” i alla sina olika former, är en “produkt” av vår karaktär, våra livserfarenheter, och hur vi agerar i vår vardag (Dewey 1934 till exempel). Relaterat till detta, och något som bara nu har erkänts i design och teknikutvecklingsbranschen, är att upplevelsen kanske inte lika är klar som det troddes. Det var inte för allt för länge sedan som teknikdesign som tog hänsyn till ‘slutanvändaren’, designprocesser som tog med användaren genom testing, enkät och frågor om en prototyp (till exempel deltagande design), samlades under paraplybegreppet, “user experience” [användarupplevelse]. Användarupplevelsen, eller UX i många industrisammanhang, påvisade att en designer av teknik såg ett värde i det som dess tänkta kund eller målgrupp hade att säga. Som designer, var det viktigt att förstå dessa potentiella kunder och sammanhanget för teknikens användning. Dessa antaganden och underliggande designfilosofier medför kritiska “implications for design” [designkonsekvenser] på alla plan. När man utvecklar teknik för människor med funktionsnedsättningar av alla sorter, blir det ännu mer kritiskt att igenkänna individen, personligheter, och mångfalden på synnedsättningar (i detta fall). Att uppnå detta mål må väl vara lika svårt som det är att undvika homogenising av kulturer och människor i antropologiska texter, men som en del etnografiska monografier och som debatter inom antropologin visar, är det långt ifrån omöjligt.
Referenser
Bruner, E.M. 1986 Introduction in Turner, V.W. & Bruner, E.M. (eds) The Anthropology of Experience, University of Illinois Press, Urbana, USA
Dewey, J. 1934 [2005] Art as Experience, Penguin Books, New York, USA
Hastrup, K. 1995 A Passage to Anthropology: Between Experience and Theory. Routeledge, London, UK.
Turner, V.W. 1986 An Essay in the Anthropology of Experience in V.W. & Bruner, E.M. (eds) The Anthropology of Experience, University of Illinois Press, Urbana, USA
